Alltid är det något som naggar en i periferin. Något som man vet att man borde göra men ändå inte kommer för sig att faktiskt få gjort. Livet är på något sätt en evig kamp emot förfall, ända tills man inte kan vinna den kampen längre och hamnar i jorden.

Nåja, man har ju jäkligt kul på vägen. Många av livets ”måsten” kan leda till oanade upplevelser, möten och erfarenheter. Det är ju det som är tjusningen med det hela: Att man aldrig riktigt kan vara säger på att en dag kommer att vara precis som den förra.

Vill man komma undan den där naggande känslan så skriver man upp en lista på det man vet bör göras. Det kan vara allt från att ringa ett samtal för att boka en tid hos tandläkare,n till att beställa ett test för att kolla om man har svartmögel på toaletten.


Sedan är det bara att börja med den översta punkten på listan. Grejen är sedan att man oftast av bara farten river av ett par punkter till. 

Plötsligt så är ens liv lite mindre av en röra.

Får man inte detta om en vana så kommer saker och ting snart att faktiskt kännas lättare. Som om att man har gått ned i mental vikt, vilket man ju på ett sätt också har.
För innan man skrev ned alla saker man hade att göra, så bar man omkring på dem. I tankarna. Där tog de upp plats och kapacitet. De drog helt enkelt energi från motorn, vilket gjorde att man inte orkade ta tag i saker.

Med tiden blir det en ond cirkel där saker bara läggs lager på lager. Man blir bara trött på att tänka på att den där listan ens finns.

Tänk vad bra en bit papper och en penna kan vara. Fortfarande.