Bistro Plåt
Utanpå gör den inget större väsen av sig, snarare tvärtom. En tämligen anonym entré med liten dörr och röd jalusi. Fönsterna med solblekt bleck och namnet på restaurangen skrivet i snirklig fransk 1920-tals stil berättar bara att det här är en liten bistro, på ett blygt sätt så det är lätt att gå förbi utan att ta någon notis.. Menyn sitter inglasad till vänster om entrén och är en ren standard meny för ett sådant här ställe. Sniglar provencal, pepparbiff, dagens fisk, soppa tou jour och några söta desserter. Det är en meny som suttit där så länge att den kanske inte är giltig längre. Väl genom dörren har man dock stigit in i ett eget universum. En liten tårtbit av Paris har skurits ut och hamnat innanför väggarna. Rangliga bord och lätta trästolar i inte helt perfekta rader bildar små gångar. En stor mörk skänk står lutad mot ena kortväggen och spegeln ovanför skänken är så stor att den fördubblar lokalen och speglar en del av parken mitt över gatan. På den står dagens rätter i vitt och blått tillsammans med förslag på rött och vitt vin. Gästerna kommer enligt ett schema och vissa eftermiddagar är det lugnt och stilla för att sedan strömma till tidig kväll och andra dagar är det tjockt kring lunchtid men tunnsått framåt sen eftermiddag. Det är bara personalen som har hela schemat klart för sig, för en besökare verkar det oregelbundet och plötsligt men köket och baren kan logiken.
.
Bakom svängdörrarna ligger köket, trångtoch varmt som helvetet. Decennier av fett klär väggar och tak. Kastruller, pannor, vispar, spadar, tråg och tusen andra attiraljer bor ihop på trådhyllor som går hela vägen upp till taket. Även när spisen inte är på och inga sniglar dör i smör och vitlök i ugnen är det varmt här inne. Om kocken står på höjden av sitt pass med ångande kastruller, tjocka såser som andas vin och dragon, ett par grytor som hostar rödvin och lök tillsammans med crepes som fräser och ris som bubblar är detta ställe en omöjlig plats på jorden. Uppfylld av hetta, dofter, luft som är så mättad av fett och ånga att den inte går att andas. Ovanför kockens huvud tronar tre kökshuvar sammanbundna av den rektangulära imkanalen i svartplåt som synligt och utan skam sträcker sig naken genom hela köket och samlar upp allt den kan av fet, fuktig, luft. Suger den från köket, girigt som om den levde av denna märg och inte kunde få nog. Rakt in i hålet flyger luften och kan inte undkomma, in i det mörka inre. Så slården hårt mot något flottigt tyg, dräneras på sin värme, töms, och blir sval. Den skickas upp och ut i det fria som en osynlig pelare står den plötsligt ovan plåttaken, takläggare och innergårdarna innan den svalnar och sjunker mot gatan. Sjunker mjukt och stilla ned mot bistrons solblekta bleck där den, utan att någon tar notis om det, sugs in genom en liten ventil under blecket. Kunde den läsa hade den sett Norin och Hedlund plåtslageri AB alldeles innanför plåtens kant.
